Spränga gränser

Spränga gränser – Solveig Olsson-Hultgren
Bok nr 8 i serien om systrarna Andersson, deras barn och barnbarn.

Året är 1956 och Cecilia, Rebeckas dotter, är 15 år och beslutar sig för att tillsammans med sina kompisar starta ett rockband. De möts av skepsis – inte kan flickor spela rock n roll! Det gör flickorna ännu mer motiverade att uppfylla sin dröm. De hyr en lokal för en billig penning av en kompis till Cecilias bror. Första gången de repar låter det… förskräckligt. Men de ger sig inte, vilket är typiskt för de här böckerna. Starka unga kvinnliga förebilder som kämpar för sina drömmar trots omgivningens misstro.

Ajna är politiskt intresserad och pratar mycket om kalla kriget. Det kan jag tycka blir lite tröttsamt, jag fattar inte hur en hela tiden orkar tänka på såna jobbiga och hemska saker? Och hur står hennes vänner ut med det? Gunilla är den präktiga prästdottern, som inte vågar tala om för sina föräldrar att hon spelar i ett rockband. Helen drömmer om att bli polis, men det kan hon inte på grund av att hon har haft polio. Bibbi är den ytliga ”dumma blondinen”, eller i alla fall framställs hon så i början av boken, men längre fram i berättelsen får vi lära känna henne lite mer på djupet och det visar sig att hon egentligen inte alls är så dum och ytlig som hon verkar.

Några tidstypiska grejer som nämns i boken: raketost, fladdermusfåtölj, tweedkavajer, fryskooperativ (familjen hade en låda i en frys en bit bort på gatan de bor på) och yrkesarbetande kvinnor, som på den tiden var relativt nytt och ovanligt, och de kvinnor som arbetade såg samhället på som att de var tvungna för att klara sig ekonomiskt, och inte för att kvinnorna ville arbeta, vilket naturligtvis var fel, och det gör Olsson-Hultgren en stor grej. Nytt var också att det inte längre var bara överklassen som hade bil.

Det är några saker som jag inte gillar med den här boken och det är att ordet trotsigt används alltför flitigt. När Cecilia får höra saker om att flickor och kvinnor inte kan göra vissa saker tänker hon ofta att det ska hon minsann motbevisa och då skriver författaren … tänkte hon trotsigt. Att överanvända ett ord är aldrig bra. Ett annat ordet som används mycket är att om huvudpersonen istället för att skriva Cecilia eller hon står det femtonåringen. Hey, jag vet att hon är femton år! Det behöver inte upprepas i varje kapitel.

För övrigt – jag älskar den här boken! Jag vet inte om det är andra eller tredje gången jag läser den. Men jag vet att jag kommer att läsa den många, många gånger till!

Betyg: 11 bokstaplar av 10 möjliga.

Andra böcker i serien:
1. Siden, sammet, trasa, lump
2. Arbetets döttrar
3. Drömmar av glas
4. Nya tider
5. Det fjärde rummet
6. Skärvor av kristall
7. Roller och ridåer
8. Spränga gränser
9. Revolternas år
10. Fyra systrar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s